| Loading .... [chempa.prj, /produkt/info/html/planet.htm -> /produkt/html/data/planet.php] .... ok
Teknisk beskrivning av processer vid tillverkning av koks från kol, råjärnstillverkning, ståltillverkning, skänkmetallurgi och stränggjutning.
Rubriken innehåller också information om vilka processgaser som bildas vid ståltillverkning.  eller  , typ av folder som betyder, klicka på rubrik - öppnar flik med info  , typ av folder som betyder, klicka på rubrik - stänger flik med info |
Rymden, solsystemet
Solsystemet, som jorden befinner sig i, är en del av galaxen vintergatan. Galaxer är enorma grupper av stjärnor, planeter, kosmiskt stoft, gaser och materia som dras samman av gravitationskrafter. I solsystemet kretsar åtta planeter runt solen i elliptiska banor. Förutom planeterna består solsystemet av dvärgplaneter, månar, kometer, asteroider och meteorer, samt gas och annan interplanetarisk materia. Interplanetarisk är rymden mellan planeterna i ett planetsystem. Solsystemet är det vardagliga namnet på det planetsystem som består av solen och de himlakroppar som den binder till sig genom sin gravitation Planetsystemet omfattar solen och åtta planeter och deras månar, samt många fler andra mindre objekt, som meteoroider, asteroider och kometer. Meteorid är en liten fast kropp i omloppsbana kring solen. En asteroid är en typ av liten himlakropp i solsystemet i omloppsbana kring solen. Asteroider är mindre än planeter men större än meteoroider. En komet är en mindre himlakropp som kretsar runt solen. De åtta planeterna är Merkurius, Venus, jorden och Mars räknas som de Referens = Naturhistoriska riksmuseet [chempa(), criter.htm] Länk >>>>
Solens gravitation kontrollerar solsystemet och håller allt, från de största planeterna till de minsta dammpartiklarna, i sin bana. Interaktionen mellan solen och jorden styr årstiderna på jorden, havsströmmar och väder, såväl som klimatet, strålningsbältena och norrskenet. Solen är väldigt speciell för jorden, men i universum är den bara en stjärna i mängden. Referens = Rymdstyrelsen [chempa(), criter.htm] Länk >>>> Solen bildades för ungefär fyra och en halv miljarder år sedan. Den har tillräckligt med väte kvar för att lysa i ytterligare fyra och en halv miljarder år. Solen är en "medelstor" stjärna och den innehåller 99,86% av all materia i solsystemet och väger 332 270 gånger mer än planeten jorden gör. Rymmer en miljon jordar Solens diameter är 109 gånger så stor som jordens och 10 gånger så stor som Jupiters (den största planeten i solsystemet). Över en miljon jordar skulle kunna rymmas i solen. Precis som planeterna roterar solen kring sin egen axel, fast för solen tar det ungefär en månad att avsluta ett varv. Solljusets hastighet För att få en uppfattning om sträckan från jorden till solen går det att föreställa ett objekt som färdas med en hastighet av 100 kilometer i timmen i 24 timmar om dygnet. Det skulle ta ungefär 170 år för objektet att nå solen. Ljuset från solen färdas med en hastighet av 299 792 kilometer per sekund och når jorden på lite drygt 8 minuter. Solens energi Varje sekund omvandlas cirka fyra miljoner ton av solens materia till energi, vilket bland annat producerar värmen och ljuset på jorden. När energin tar slut När solens energi tar slut om cirka fyra och en halv miljarder år så kommer den att börja svälla som en gigantisk röd ballong. Den kommer att bli 100 gånger större än dess nuvarande storlek och svälja planeterna Merkurius, Venus, jorden och kanske även Mars. Efter några miljoner år kommer solen att krympa igen för att bli en vit dvärgstjärna med ungefär samma storlek som jorden. Efter ytterligare några hundra miljoner år kommer den att tyna bort till en mörk, kall kropp. Referens = Naturhistoriska riksmuseet [chempa(), criter.htm] Länk >>>>
Månen, jordens enda naturliga satellit, har en diameter som är ungefär en fjärdedel av jordens. Månsken Månen roterar runt jorden på ungefär en månad, det är den tid det tar för månen att gå från fullmåne via halvmåne och vidare till en tunn skära i avtagande (när den blir mindre varje natt), och sedan från nymåne till en skära i tilltagande (när den blir större varje natt) via den motsatta halvmånen och tillbaka till fullmåne igen. Att månen går upp och ner under natten beror på att jorden roterar runt sin egen axel. När t ex halva månen lyser då är det När månen är en tunn skära lyser solljuset något från sidan och mer eller mindre snett bakifrån på månen, så att från jorden ses bara dess upplysta kant. När hela månen lyser då är det
Referens = rmdstyrlesen.se [chempa(), criter.htm] Länk >>>> En Referens = rmdstyrlesen.se [chempa(), criter.htm] Länk >>>>
Nymåne är det tillfälle då månen är belyst rakt bakifrån av solen, motsatsen till fullmåne. Vid nymåne syns månen inte alls. Ibland kallas i dagligt tal den första skäran av månen som blir synlig för nymåne. Månens faser kallas också första, andra, tredje och fjärde kvarteret. Första kvarteret är den halvmåne när månen är i tilltagande, tredje kvarteret är den halvmåne när månen är i avtagande. Andra och fjärde kvarteret används mer sällan eftersom det finns andra ord för dem, andra kvarteret är Referens = faktabanken.nu [chempa(), criter.htm] Länk >>>> Tyngdkraft på månen Månens tyngdkraft är bara 1/6 av jordens, eftersom det är en mindre himlakropp. Det innebär att en människa känner dig 6 gånger lättare på månen. De största och mest kraftfulla teleskopen på jorden visar att det finns 500 000 kratrar på den sida av månen som är mot jorden. Människan på månen Månen är det enda objektet i solsystemet som har besökts av människor, förutom jorden. Månfaser Månen är i ständig rörelse och ändrar skepnad dag för dag. Det beror på att den rör sig i en omloppsbana kring jorden. När månen roterar kring jorden påverkas hur mycket av månens solbelysta yta som kan ses från jorden. Detta skapar månens faser.
Månen är förbunden med jorden i ett ständigt kretslopp. Den roterar ett varv runt jorden varje månad, ett sk månvarv. Dessutom roterar månen runt sin egen axel på samma tid som runt jorden. Det kallas bunden rotation och är förklaringen till att månen alltid visar samma sida mot jorden. Solens och månens relation Solen belyser månen på olika sidor beroende på vilken position månen har. Det är orsaken till att den ändrar utseende då den ses från jorden, då syns bara den del som är belyst av solen. Det är det som skapar månens faser. Månens fyra faser Nymåne Vid nymåne är månen i princip osynlig, den sida som vänds mot jorden är inte solbelyst alls. Orsaken är att månen då ligger precis mellan jorden och solen. Tilltagande måne Gradvis går det att se en större och större del av månen som lyses upp av solen. Det kallas även kommande måne, då skäran är böjd åt vänster som ett kommatecken (då månen syns från norra halvklotet). Fullmåne Fullmåne är den starkast lysande månfasen, då hela den sida av månen som är vänd mot jorden är upplyst av solen. Vissa månader är det superfullmåne, då månen ser betydligt större och ljusare ut än vanligt. Det sker när månens bana kring jorden är lite utdragen (elliptisk) och speciellt nära jorden just vid fullmåne. Avtagande måne Gradvis går det att se en mindre och mindre del av månen som är upplyst av solen. Det kallas även cederande måne, då skäran är C-formad och vänd åt höger på himlen på norra halvklotet. Så påverkar månens faser tidvattnet Månens dragningskraft orsakar variationer i havsnivån som kallas tidvatten. Tidvattnet är skillnaden mellan ebb och flod, hög- och lågvatten. Vid ebb drar sig havsvattnet tillbaka från kusten och vattennivån sjunker tills lågvatten uppstår. Sedan blir det flod, då vattnet stiger tills högvatten uppstår, förlopp som upprepas varje dygn. Vid ny- och fullmåne förstärker solen månens dragningskraft, då skapas det starkaste tidvattnet, springflod. Nipflod är det svagaste tidvattnet som uppstår när månen är i avtagande och dess dragningskraft motverkas av solen. Referens = Naturhistoriska riksmuseet, SMHI [chempa(), criter.htm] Länk >>>>
På dag noll, tiden när månens resa runt jorden börjar, passerar månen en osynlig linje mellan solen och jorden. Då befinner sig månen i stort sett precis mellan solen och jorden och "försvinner" i det starka solljuset, så att den inte kan ses från jorden. Några få dagar senare kommer månen att ha färdats tillräckligt mycket österut längs dess omloppsbana och kan ses från jorden som en mycket tunn månskära. Månen kommer att växa sig större för varje dag tills den når 90 grader från den osynliga linjen mellan solen och jorden som den utgick från. Första kvarteret På den sjunde dagen befinner sig månen 90 grader från den osynliga linjen mellan solen och jorden. 90 grader är en fjärdedel av 360 grader som är ett helt omloppsvarv. Eftersom månen har nått en fjärdedel av sin omloppsbana runt jorden kallas det att månen befinner sig i första kvarteret. Från jorden ses månen i den här fasen endast halvt upplyst. Fullmåne På den fjortonde dagen i sin omloppsbana befinner sig månen 180 grader från den osynliga linjen mellan solen och jorden. När den befinner sig här är den fullt upplyst av solens strålar och den kan ses som en fullmåne på natthimlen. Fr o m den här natten kommer månen att ses ännu mindre tills dess den når 270 grader av sin omloppsbana. Sista kvarteret Cirka 22 dagar efter att månen startade sin färd runt jorden når den 270 grader av sin omloppsbana och den månfasen kallas sista kvarteret, 270 grader motsvarar tre fjärdedelar av omloppsvarvet på 360 grader. När månen har passerat den fasen kommer den att synas allt mindre från jorden, tills den på nytt passerar den osynliga linjen på sin omloppsbana och påbörjar ett nytt varv runt jorden som nymåne igen. Då går månen upp Månen går upp ca 50 minuter senare dag för dag. Men det kan variera under året, eftersom månen inte rör sig med en konstant hastighet och eftersom att månens omloppsbana är vinklad cirka fem grader jämfört med jordens. På norra halvklotet varierar tidsskillnaden mest i mars. Det är så eftersom vinkeln mellan månens omloppsbana och jordens horisont är brantast då. I september är vinkeln mindre och tidsskillnaden när månen går upp en dag jämfört med en annan blir mindre. Fullmånen, som inträffar när månen befinner sig 180 grader bort från solen, går upp när solen går ner i väster. När månen befinner sig i första kvarteret, 90 grader bort från solen, kommer den att gå upp över horisonten i öster ca kl 12, den exakta tiden ändras under året. När månen befinner sig i det sista kvarteret, 270 grader från solen, går den upp ungefär vid midnatt lokal tid, den exakta tiden ändras under året. Månens hastighet Månen måste färdas i sin omloppsbana runt jorden på en månad. Månen färdas med en hastighet på 3 700 kilometer i timmen, vilket avståndsmässigt motsvarar sträckan södra Sverige till den nordligaste delen och tillbaka igen. Från jorden ses alltid samma sida av månen Liksom jorden roterar månen runt sin egen axel. Månen roterar kring sin egen axel på 1 månad (29,5 dygn) och runt jorden på samma tid. Jordens gravitation minskar den hastighet med vilken månen roterar, så att den roterar med samma hastighet som den färdas runt jorden. På så sätt visar månen alltid samma sida mot jorden. Referens = Naturhistoriska riksmuseet [chempa(), criter.htm] Länk >>>> Referens = Naturhistoriska riksmuseet [chempa(), criter.htm] Länk >>>>
Jorden är närmast solen i januari, 147 099 100 kilometer, och längst bort i juli, 152 102 400 km, exakt motsatsen till vad intuition och årstiderna verkar säga oss. Det beror på att jordens bana inte är en cirkel utan en oval eller ellips. Årstiderna orsakas av att jordens axel lutar 23,5 grader från vertikalplan. Under vintern t ex lutar norra halvklotet bort från solen (och får mindre solljus) medan den lutar mot solen (och får mer solljus) på sommaren. Från planeten jordens perspektiv känns det som om jorden inte alls rör sig, men jorden roterar kring sin egen axel på 1 dygn (24 timmar) och runt solen på 1 år (365 dygn). En punkt vid jordens ekvator snurrar med resten av planeten i 1 667 km i timmen. Samtidigt färdas jorden i sin bana runt solen i 108 000 km i timmen. Varierad temperatur Temperaturen på planeten jorden kan variera mycket, fast inte så mycket som på Merkurius som har den största temperaturvariationen av alla planeter. Jorden är den enda planeten med flytande vatten och 70 % av jordens yta består av vatten. Närmare solen skulle jordens vatten ha omvandlats till ånga (som Venus) och försvunnit. Längre bort skulle det ha fryst till fast form (som Mars). Flytande vatten är nödvändigt för liv. Referens = Naturhistoriska riksmuseet [chempa(), criter.htm] Länk >>>>
De stjärnor som kan ses med blotta ögat tycks trängas på natthimlen, men i själva verket är de långt ifrån varandra. Solsystem kan ha mer än en sol och det är faktiskt ofta så. Mer än hälften av alla stjärnor finns i flerstjärniga system. Solen är en stjärna precis som de flesta ljusa prickar som kan ses på natthimlen, men den verkar vara mycket större än de andra eftersom den är så mycket närmare jorden. Som exempel går det att föreställa sig att om ett föremål färdas till den närmaste stjärnan (Proxima Centauri) i en konstant hastighet av 90 kilometer i timmen skulle det ta 52 miljoner år för föremålet att nå stjärnan. Hur länge en stjärna finns kvar beror på vilken sorts stjärna det är. De största, varmaste superjättarna kan förbruka sitt kärnbränsle på en miljon år, medan de minsta dvärgstjärnorna kan skina i 100 miljarder år. Olika storlekar Solen är en medelstor stjärna. En av de största kända stjärnorna i vintergatan är 1900 gånger större än solen. En av de minsta typerna av kända stjärnor kallas neutronstjärna. Det är den oerhört täta återstoden av en massiv stjärna som exploderat. Referens = Naturhistoriska riksmuseet [chempa(), criter.htm] Länk >>>>
Galaxer är enorma grupper av stjärnor, planeter, kosmiskt stoft, gaser och materia som dras samman av gravitationskrafter. De flesta av de ljusa prickarna som kan ses på natthimlen är stjärnor i galaxen vintergatan, solen och jorden är också en del av galaxen vintergatan. Det mest avlägsna objektet som kan ses på natthimlen med ögat är andromedagalaxen. Den kan ses på hösthimlen som en diffus ljusfläck. Andromedagalaxen är två och en halv miljoner ljusår 1) från jorden. Ljuset från andromedagalaxen, som kan ses en klar natt, har färdats till planeten jorden i två och en halv miljoner år. Galaxen vintergatan är över 100 000 ljusår 1) tvärs över och innehåller mellan 100 och 400 miljarder stjärnor. Vintergatan uppskattas vara1) en av mer än 100 miljarder galaxer i universum. 1)
Ett Ett ljusår är 9,46 biljoner kilometer, eller mer exakt 9 460 730 472 580 800 meter. En biljon är en etta följt av 12 nollor, 1 000 000 000 000. Det tar ljuset åtta minuter att färdas från solen till jorden. Den sträckan kan därför kallas åtta ljusminuter, i analogi med ljusår. Ljushastigheten är ca ca 300000 km/s eller mer exakt 299 792 458 m/s, det är den högsta hastighet med vilken energi kan överföras.
Referens = Rymdstyrelsen [chemfile(), file(), referens i dokument] Länk >>>> Referens = Naturhistoriska riksmuseet [chempa(), criter.htm] Länk >>>>
Det finns över 4500 satelliter i omloppsbana runt jorden, däribland den svenska satelliten Odin som länge har cirkulerat runt planeten jorden. Odins uppdrag är bl a att studera jordens atmosfär. Hälften av alla satelliter används för någon form av kommunikation, radio, TV, internet eller navigation. Resterande används för att observera jorden på olika sätt, eller för att blicka ut i universum. Den internationella rymdstationen Den största satelliten är den internationella rymdstationen, som är stor som en jumbojet och väger över 400 ton. För att inte dras ner på marken av jordens gravitation, eller slungas ut i yttre rymden, måste stationen fara fram i en hastighet av 27 000 kilometer i timmen. Det gör att det tar ungefär 90 minuter för rymdstationen att färdas ett varv runt jorden, vilket innebär att besättningen i genomsnitt får se 16 soluppgångar och lika många solnedgångar varje dygn. Referens = Rymdstyrelsen [chempa(), criter.htm] Länk >>>>
För att en satellit ska nå rymden behöver den komma upp i hög hastighet. När den går tillräckligt snabbt hinner jorden, eftersom den är rund, kröka sig innan satelliten dras tillbaka av jordens dragningskraft. Satelliten börjar då cirkulera runt jorden. Egentligen faller satelliten hela tiden men räddas kvar av sin rörelse. För att nå den hastighet som krävs hjälps satelliter upp av sk bärraketer. Det finns ett stort antal olika sorters bärraketer i olika storlekar och med olika egenskaper. Vilka bärraketer som används beror på hur tung satelliten är. Så här snabbt färdas en satellit Hur snabbt en satellit färdas beror på hur nära jorden den ligger. Ju närmare jorden den cirkulerar desto fortare måste den färdas för att inte dras ner av jordens dragningskraft. Många satelliter, t ex TV-satelliter, färdas på en höjd av 36 mil med en hastighet som motsvarar jordrotationen, dvs ett varv per dygn. Det motsvarar ungefär 11 mil i timmen. De satelliter som går närmast jorden färdas ca 21-28 mil i timmen. Referens = Rymdkollen [chempa(), criter.htm] Länk >>>> Referens = Rymdstyrelsen [chempa(), criter.htm] Länk >>>>
Åska uppstår när varm, fuktig luft stiger från mark till atmosfären och bildar moln där den varma luften träffar på kall luft. Då bildas positiva och negativa laddningar i molnet. Spänningsskillnader mellan mark och moln, eller mellan molnets olika delar, skapar urladdningar i form av åska och blixt. Normalt sker en eller flera förurladdningar i riktning från moln till mark. När blixtarna närmar sig marken kan mötande urladdningar från t ex träd och hus uppstå, vilket följs av de större huvudurladdningarna. Därför mullar det när det är åska Åskan är ett elektriskt ljud. I samband med urladdningarna från molnet värms luften upp extremt snabbt, till ca 25000 grader, och expanderar som en explosion och det är då det hörs att åskan dundrar. Eftersom ljuset färdas snabbare än ljudet går det att se blixten innan åskan hörs. Det är därför det går att mäta hur långt bort åskan är genom att räkna sekunderna mellan blixten och åskan. Referens = forskning.se [chempa(), criter.htm] Länk >>>>
Det är värmen som gör att det lyser. När blixten är på väg ned i marken i form av förurladdningar, lyser den inte så starkt. Men efter att blixten slagit ner i marken sker en huvudurladdning och det är då, på vägen upp mot molnet, som det går att urskilja den i form av ett sicksack-mönster eller grenverk. Därför rör sig blixten i sicksack De elektriska urladdningarna rör sig mot marken i kanaler som följer de lager i luften som är bäst lämpade att transportera urladdningarna. Kanalen blir grenformad eftersom luftlagren inte leder blixten rakt. Det är mot blixtens slut, då ytterligare en urladdning stiger från marken och kolliderar med urladdningen från molnet, som det går att se en kraftigt lysande ström genom hela kanalen. Referens = forskning.se [chempa(), criter.htm] Länk >>>> Så här uppstår blixten En blixt uppkommer ur moln kallade åskceller, som kan ha en diameter på åtskilliga kilometer. Små iskristaller förs upp genom molnet med uppåtgående vindar. Där kolliderar de med små hagelkorn och vattendroppar, som är på väg nedåt på grund av sin tyngre vikt. Krocken innebär att iskristallerna blir positivt laddade och haglen negativt laddade. Det skapar ett åskväder med en positiv elektrisk laddning högst upp och negativ elektrisk laddning längst ned. Den här olikheten i laddning skapar en reaktion i form av en blixt följd av ökat tryck och ökad temperatur, vilket bildar en chockvåg. Det är chockvågen som ger upphov till åskans muller. En åskcell existerar bara i cirka 30 minuter, men kan under den tiden orsaka två till tre blixtar i minuten. Referens = illustrerad vetenskap [chempa(), criter.htm] Länk >>>> Det finns två olika sorters åska, värmeåskväder och frontåskväder Åskoväder bildas när starka vindar i molnet gör att vattendroppar och iskristaller krockar när de rör sig upp och ner i molnet. Det blir en När blixten slår ner och det blinkar till dröjer det en liten stund innan åskan hörs. Det beror på att Referens = klart.se [chempa(), criter.htm] Länk >>>> | ||||||||||||||||||||||||||||||